Psalm 9–10
9 1För körledaren. En psalm av David.
2Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta,
vittna om alla dina under.
3Jag vill jubla av glädje över dig
och lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4Ty mina fiender vek tillbaka,
de vacklade och gick under för din blick.
5Du har dömt och skaffat mig rätt,
du satte dig på tronen, en rättvis domare.
6Du röt åt folken, förgjorde de onda,
du strök ut deras namn för evigt.
7Fienden är borta, krossad för alltid.
Du lade städerna öde, ingen minns dem.
8Herren regerar i evighet,
han har rest sin tron för att döma.
9Han råder rättvist över världen,
dömer folken med oväld.
10Herren är en borg för den förtrampade,
en borg i tider av nöd.
11De som känner dig, Herre, litar på dig,
ty du sviker inte dem som kommer till dig.
12Lovsjung Herren som bor på Sion,
förkunna hans gärningar för folken!
13Han som hämnas blodsdåd minns,
han har inte glömt de förtrycktas klagan.
14Var barmhärtig, Herre,
se hur jag förtrycks av mina fiender,
du som kan lyfta mig bort från dödens portar,
15så att jag får sjunga ditt lov,
jubla över din hjälp i Sions portar.
16Folken föll i den grop de grävt,
de fastnade i snaran de gillrat.
17Herren gav sig till känna, han skipade rätt,
i sitt eget dåd blev den gudlöse snärjd.
18Ner i dödsriket skall de gudlösa fara,
alla de folk som glömmer Gud.
19Ty den fattige är ej för evigt glömd,
de förtrycktas hopp inte borta för alltid.
20Herre, grip in! Låt inte människor ta makten!
Ställ folken inför din domstol!
21Herre, fyll dem med fruktan!
Låt folken veta att de är dödliga!
10 1Varför, Herre, står du långt borta
och håller dig dold i tider av nöd?
2I övermod jagar de gudlösa den förtryckte.
Låt dem fastna i sina egna ränker.
3Den gudlöse prisar sin egen lystnad,
välsignar sin vinst, föraktar Herren.
4Han tänker i sitt övermod:
”Gud straffar inte, det finns ingen Gud.”
5Den gudlöse har framgång i allt han gör,
dina domar rör honom inte.
Han fnyser åt sina fiender,
6han tänker: ”Inget kan få mig att falla,
jag går med stadiga steg.”
7Svek och våld fyller hans mun,
hans tunga gömmer ondska och ofärd.
8Han ligger på lur vid gårdarna
och mördar den oskyldige i lönndom.
Hans ögon följer den värnlöse,
9han lurar som ett lejon i snåret,
han ligger på lur för att fånga den arme
och dra åt sitt nät.
10Han hukar till språng,
och den värnlöse fälls av hans kraft.
11Han tänker: ”Gud bryr sig inte om det,
han vänder sig bort, han ser det aldrig.”
12Herre, grip in! Gud, höj din hand,
glöm inte de förtryckta!
13Varför får den gudlöse förakta Gud
och tänka: ”Han straffar inte.”
14Du ser det som tynger och plågar,
du märker det och ger med din hand.
Den värnlöse lämnar sin sak åt dig,
du är den faderlöses hjälpare.
15Krossa den gudlöses och ondes makt!
Straffa hans ondska, gör slut på den!
16Herren är konung för evigt,
de främmande folken är borta ur hans land.
17Herre, du hör vad de betryckta begär,
du lyssnar och stärker deras mod.
18Du skaffar rätt åt de kuvade och faderlösa,
så att ingen längre flyr landet i skräck.
Psalm 18
18 1För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng denna sång till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Saul.
2Jag har dig kär, Herre, min styrka,
3Herre, min klippa, min borg och min räddare,
min Gud, berget som är min tillflykt,
min sköld och mitt starka värn, min fristad.
4Till Herren, den högtlovade, ropade jag,
och jag blev räddad från mina fiender.
5Dödens bränningar brusade kring mig,
förödelsens stormflod skrämde mig.
6Dödsrikets snaror omgav mig,
framför mig väntade dödens fällor.
7I min förtvivlan klagade jag för Herren,
ropade jag till min Gud,
och han hörde min röst i sitt tempel,
mitt rop nådde fram till hans öra.
8Då skakade jorden och skälvde,
bergens grundvalar darrade,
vacklade under hans vrede.
9Från hans näsborrar utgick ett rökmoln,
från hans mun förtärande eld.
Han sprutade glöd och brand.
10Himlen vek han undan och steg ner
med töcknet under sina fötter.
11Han red på keruben, han flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12Han dolde sig inne i mörkrets tält,
i molnens fuktiga massor.
13I glansen kring honom
for molnen fram,
hagel och gnistrande bränder.
14Herren dundrade i himlen,
den Högste lät höra sin röst.
15Han sköt sina pilar vida omkring,
han sände ljungande blixtar.
16Havets bädd kom i dagen
och jordens grundvalar blottades
för ditt rytande, Herre,
för din vredes stormvind.
17Från höjden fattade han min hand
och drog mig upp ur djupa vatten.
18Han räddade mig från mäktiga fiender,
från motståndare som var starkare än jag.
19De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren kom till min hjälp.
20Han förde mig ut i frihet,
han räddade mig, ty han älskar mig.
21Herren lönade min rättfärdighet,
mitt rena och skuldlösa liv,
22ty jag har hållit mig till Herrens vägar
och inte avfallit från min Gud.
23Alla hans bud har jag haft för ögonen
och aldrig övergett hans lagar.
24Fläckfri var jag inför honom,
jag vaktade mig för att synda.
25Därför lönade Herren min rättfärdighet,
mitt rena liv inför honom.
26Mot den trogne är du trofast,
du är redlig mot den redlige.
27Den rene möter du med renhet,
den svekfulle med list.
28Du upprättar det förnedrade folket,
men de högmodiga kuvar du.
29Du låter min lampa lysa,
Herren, min Gud, gör mitt mörker till ljus.
30Med Guds hjälp störtar jag fram mot muren,
med dig stormar jag över vallen.
31Guds väg är utan brist,
Herrens ord är utan slagg.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32Vem är Gud utom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33Gud rustar mig med styrka,
så att jag vandrar den rätta vägen.
34Han gör mig snabbfotad som gasellen
och ger mig fotfäste på bergen.
35Han lär mig krigets hantverk,
lär mig spänna kopparbågen.
36Du gav mig din räddande sköld,
du stödde mig med din starka hand.
Du hörde min bön och min makt blev stor.
37Du gjorde vägen fri framför mig
och gav stadga åt mina steg.
38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
jag vände inte förrän jag förintat dem.
39Jag krossade dem.
De förmådde inte resa sig,
de låg där under mina fötter.
40Du rustade mig med styrka för striden
och tvang angriparna på knä inför mig.
41Mina fiender drev du på flykten,
deras motstånd kunde jag krossa.
42De ropade, men ingen räddare fanns,
de ropade till Herren, men han svarade inte.
43Jag malde dem till stoft i vinden,
jag trampade ner dem som smuts på gatan.
44Du räddade mig från folkens angrepp.
Du satte mig till hövding över folken,
okända folkslag blev mina tjänare.
45De lydde min minsta vink,
främlingar kröp för mig.
46Främlingar bleknade
och kom darrande ut ur sina fästen.
47Herren lever! Lovad vare han, min klippa,
och upphöjd min Gud, min räddare,
48han som ger mig hämnd på mina fiender
och lägger folken under mina fötter!
49Du låter mig undslippa fienden,
du rycker mig undan angriparen
och räddar mig från våldsmän.
50Därför tackar jag dig, Herre, bland folken
och lovsjunger ditt namn.
51Stora segrar skänker Herren åt sin konung,
han handlar trofast mot sin smorde,
mot David och hans ätt för evigt.
Psalm 22
22 1För körledaren. En psalm av David.
2Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
4Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
5På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
6De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.
7Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.
8Alla som ser mig gör narr av mig,
de hånler och skakar på huvudet:
9”Han har överlämnat sig åt Herren,
nu får Herren gripa in och rädda honom
– han är ju älskad av Herren.”
10Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
12Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.
13Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
14De spärrar upp sina gap
som rovlystna, rytande lejon.
15Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
16Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
17Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
18jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig,
19de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.
20Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!
21Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
22Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!
23Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,
i tempelskaran skall jag prisa dig.
24Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, Jakobs ätt,
bäva för honom, Israels ätt!
25Ty han föraktade inte den svage
och vände inte ryggen åt hans nöd,
han dolde inte sitt ansikte
utan hörde hans rop om hjälp.
26Du är källan till min lovsång
i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren
får jag frambära de offer jag lovat.
27De betryckta får äta och bli mätta,
de som sökt sig till Herren får prisa honom.
– Må ni alltid vara fyllda av livsmod.
28Hela jorden skall minnas vad som skett
och vända om till Herren,
alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
29Ty kungamakten är Herrens,
han härskar över folken.
30De som sover i mullen kan inte hylla honom,
de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom,
31och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,
32förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in.
Psalm 37
37 1Av David.
Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
2De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.
3Förtrösta på Herren och gör det goda,
så får du bo i ditt land och leva trygg.
4Ha din glädje i Herren,
han ger dig allt vad ditt hjärta begär.
5Lägg ditt liv i Herrens hand.
Lita på honom, han kommer att handla.
6Han skall låta din rätt lysa som gryningsljuset,
din rättvisa sak som middagssolen.
7Var stilla inför Herren, vänta på honom.
Reta dig inte på den som har framgång,
den som når sina onda syften.
8Stilla din harm, låt din vrede slockna,
reta inte upp dig, det leder bara till ont.
9De som gör det onda skall drivas bort,
men de som hoppas på Herren får äga landet.
10En kort tid, och den gudlöse är inte mer,
du letar där han fanns, och han är borta.
11Men de ödmjuka får äga landet
och njuta en ostörd fred.
12De gudlösa vill den rättfärdige ont,
och de visar tänderna mot honom.
13Herren ler åt dem,
han ser att deras stund kommer.
14De gudlösa drar sina svärd
och spänner sina bågar
för att fälla den fattige och förtryckte,
för att slakta den som handlar rätt.
15Men svärdet tränger in i deras eget hjärta,
och deras bågar bryts sönder.
16Bättre det lilla den rättfärdige har
än de gudlösas stora rikedom,
17ty de gudlösas makt skall brytas,
men Herren stöder de rättfärdiga.
18Herren tar sig an de frommas liv,
de behåller sin arvslott för alltid.
19De drabbas inte när olyckan kommer,
när svälten råder äter de sig mätta.
20Men de gudlösa går under,
och som i en glödande ugn
försvinner Herrens fiender,
försvinner som rök.
21Den gudlöse lånar men betalar inte igen,
den rättfärdige är frikostig och givmild.
22Ty de som Gud välsignat får äga landet,
men de han förbannat skall drivas bort.
23Människans steg styrs av Herren,
han vill trygga hennes väg.
24Snubblar hon faller hon inte omkull,
ty Herren håller hennes hand.
25Ung har jag varit, gammal är jag,
men aldrig såg jag den rättfärdige övergiven
eller hans barn tigga om bröd.
26Alltid lånar han frikostigt ut,
och hans barn blir välsignade.
27Sky det onda och gör det goda,
så får du bo kvar för alltid.
28Ty Herren älskar det rätta
och överger inte sina trogna.
Men syndarna skall förgöras för alltid
och de gudlösas barn drivas bort.
29De rättfärdiga skall äga landet
och bo där för alltid.
30Den rättfärdiges mun talar vist
och hans tunga säger det rätta.
31Han bär sin Guds lag i hjärtat,
han går utan att vackla.
32Den gudlöse spejar på den rättfärdige
och söker tillfälle att döda honom.
33Herren ger honom inte i den gudlöses våld
och låter honom inte bli fälld i rätten.
34Hoppas på Herren och följ hans väg!
Han skall upphöja dig, du skall äga landet,
när de gudlösa drivs bort får du se på.
35Jag såg en gudlös i hans kraft,
han stod hög som en ceder på Libanon.
36Jag gick förbi och han var borta,
jag sökte honom och han fanns inte mer.
37Ge akt på den fromme, se på den redbare,
fridens man har en framtid,
38men syndarna går alla under,
de gudlösa berövas sin framtid.
39De rättfärdigas räddning kommer från Herren,
han är deras värn i nödens tid.
40Herren hjälper och befriar dem,
befriar dem från de gudlösa,
räddar dem när de flyr till honom.
Psalm 68
68 1För körledaren. Av David, en psalm, en sång.
2Gud reser sig, hans fiender skingras,
hans motståndare flyr undan.
3Som röken virvlar bort,
som vaxet smälter för elden
förgås de onda inför Gud.
4Men de rättfärdiga gläds inför Gud,
de fröjdar sig och jublar av glädje.
5Sjung till Guds ära, lova hans namn,
hylla honom som rider på molnen!
Herren är hans namn, jubla inför honom,
6de faderlösas fader, änkornas försvarare,
Gud i sin heliga boning.
7Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka,
men upprorsmännen får bo i öknen.
8Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk,
när du gick fram i ödemarken,
9då bävade jorden, då strömmade det från himlen,
inför Gud, Sinais herre,
inför Gud, Israels Gud.
10Ett ymnigt regn lät du falla, o Gud,
ditt kraftlösa land gav du styrka.
11Där fick din skara bo,
du sörjde för de arma i din godhet, o Gud.
12Herren har sagt sitt ord,
en här av kvinnor sprider segerbudet.
13Kungar och härar flyr, de flyr,
husfrun fördelar bytet.
14Skall ni då ligga stilla i fållorna?
Duvans vingar är täckta av silver
och fjädrarna av rödaste guld.
15När den Väldige skingrade kungarna
föll det snö på Salmon.
16Mäktigt är Bashans berg,
höga toppar har Bashans berg.
17Ni höga toppar, varför ser ni med avund
på berget där Gud har valt att bo,
där Herren vill bo för evigt?
18Guds vagnar var tusen och åter tusen,
när Herren kom i helighet från Sinai.
19Du drog upp mot höjderna, du tog fångar,
du fick gåvor från människor,
också från upprorsmännen –
du, Herre Gud, skulle bo där.
20Lovad vare Herren dag efter dag!
Han bär vår börda, Gud är vår räddning.
21Vår Gud är en räddande gud,
Herren, vår härskare, för oss bort från döden.
22Ja, Gud krossar huvudet på sina fiender,
skallen på den som framhärdar i synd.
23Herren har sagt: Från Bashan skall jag hämta dem,
jag skall hämta dem från havets djup,
24så att du kan vada i fiendens blod
och hundarna får slicka i sig.
25Nu kommer ditt festtåg, o Gud,
min Guds och konungs festtåg i helgedomen.
26Främst går sångare, sedan musikanter
bland flickor som slår på tamburin.
27Lova Gud i tempelskaran,
lova Herren, Israels källa.
28Där är Benjamin, den yngste, som anför dem,
följet av Judas furstar,
Sebulons furstar, Naftalis furstar.
29Visa din makt, o Gud,
håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss
30från ditt tempel i Jerusalem!
Till dig kommer kungar med gåvor.
31Kväs odjuret i vassen,
tjurhopen och folkens kalvar
[—].
Skingra de folk som vill krig!
32Man kommer med brons från Egypten,
man skyndar från Kush med gåvor till Gud.
33Jordens riken, sjung Guds lov,
spela till Herrens ära!
34Han som rider på himlen, urtidens himmel –
hör, han höjer sin röst, sin väldiga röst!
35Ära Gud i hans makt,
han råder över Israel och härskar över skyarna.
36Fruktansvärd är Gud i sin helgedom.
Israels Gud ger folket makt och styrka.
Lovad vare Gud!
Psalm 69
69 1För körledaren. Av David.
2Rädda mig, Gud!
Vattnet når mig till halsen.
3Jag har sjunkit ner i bottenlös dy
och har inget fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
strömmen vill dra ner mig.
4Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon värker,
jag har väntat länge på min Gud.
5Flera än håren på mitt huvud
är de som hatar mig utan grund.
Många är de som vill förgöra mig,
som är mina fiender utan skäl.
Jag tvingas lämna tillbaka
det som jag aldrig stulit.
6Du känner min dårskap, Gud,
min skuld är inte dold för dig.
7Låt mig inte dra skam
över dem som hoppas på dig,
Herre Gud Sebaot.
Låt mig inte dra vanära
över dem som söker sig till dig,
du Israels Gud.
8Det är ju för din skull man hånar mig
och mitt ansikte rodnar av skam.
9Jag har blivit en utstött bland mina bröder,
en främling för min moders barn.
10Lidelsen för ditt hus har förtärt mig,
jag smädas av dem som smädar dig.
11Jag grät och fastade,
då blev jag hånad.
12Jag klädde mig i säckväv,
då blev jag en visa för dem.
13De sladdrar om mig i stadsporten,
drinkare sjunger om mig.
14Jag kommer till dig med min bön,
må stunden vara den rätta.
Svara mig, Gud, i din stora godhet,
ge mig din trofasta hjälp.
15Rädda mig från att sjunka i dyn,
låt mig bli räddad från dem som hatar mig
och från det djupa vattnet.
16Låt inte strömmen dra ner mig
och djupet uppsluka mig,
låt inte graven sluta sitt gap om mig.
17Svara mig, Herre, i din trofasta godhet,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
jag är i nöd, skynda dig att svara.
19Kom till mig och gör mig fri,
befria mig från mina fiender.
20Du vet hur jag blir smädad,
hur jag lider hån och skam,
du ser ju alla mina ovänner.
21Deras hån har krossat mig,
mitt hjärta finner ingen bot.
Jag hoppades på medkänsla,
men förgäves,
på någon som ville trösta mig,
men ingen fanns.
22De förgiftade min mat,
i min törst fick jag ättika att dricka.
23Må deras bord bli en fälla för dem
och deras offermåltid en snara.
24Må det mörkna för deras ögon
så att de inte kan se.
Låt deras lemmar mista sin stadga.
25Ös ut din vrede över dem,
låt din glödande harm hinna upp dem.
26Må deras läger bli öde
och ingen mer bo i deras tält.
27De förföljer ju den du har slagit,
ökar plågan för den du har sargat.
28Lägg fram brott efter brott,
låt dem aldrig bli friade.
29Må de strykas ur de levandes bok
och inte stå skrivna bland de rättfärdiga.
30Men jag är betryckt och plågad,
rädda mig, Gud, och för mig i säkerhet.
31Jag vill prisa Guds namn med sång
och tacka och lova honom.
32Det behagar Herren mer än tjurar,
offerdjur med horn och klövar.
33De betryckta skall se det och glädjas,
ni som söker er till Gud skall få nytt mod,
34ty Herren lyssnar till de fattiga
och föraktar inte de fångna.
35Himlen och jorden skall prisa honom,
haven och allt som rör sig i dem.
36Gud skall rädda Sion
och bygga upp Juda städer.
Där skall de bo, de skall äga landet.
37Det skall gå i arv till hans tjänares barn,
de som älskar hans namn skall bo där.
Psalm 78
78 1En dikt av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
hör vad jag har att säga!
2Jag vill yppa visdomsord
och tyda det förgångna.
3Vad vi har hört och lärt känna,
vad våra fäder berättade för oss,
4vill vi inte dölja för våra barn.
Vi skall berätta för kommande släkten
om Herrens ära och hans makt
och om de under han gjort.
5Han gav sina bud åt Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
där han befallde våra fäder
att undervisa sina barn,
6så att det blev känt för kommande släkten.
Och barnen som föddes
skulle berätta det för sina barn.
7De skulle sätta sin lit till Gud
och aldrig glömma hans gärningar
utan hålla hans bud
8och inte bli som sina fäder,
ett trotsigt och upproriskt släkte,
ett opålitligt släkte
utan trohet mot Gud.
9Efraimiterna var beväpnade med båge
men flydde när striden kom.
10De höll inte förbundet med Gud
och vägrade följa hans lag.
11De glömde hans gärningar
och de underverk han låtit dem se.
12Han gjorde under inför deras fäder
i Egypten, på Soanslätten.
13Han klöv havet och förde dem igenom,
han lät vattnet stå som en mur.
14Om dagen ledde han dem med ett moln
och natten igenom med lysande eld.
15Han klöv klippan i öknen
och gav dem vatten ur djupen att dricka.
16Han lät källor bryta fram ur stenen,
lät floder av vatten strömma ner.
17Men de fortsatte att synda mot honom,
att trotsa den Högste i öknen.
18Med vett och vilja satte de Gud på prov
när de krävde att få mat.
19De klandrade Gud och sade:
”Kan Gud duka ett bord i öknen?
20Han slog på klippan
så att vatten strömmade fram
och bäckar flödade,
men kan han också ge oss bröd
och skaffa kött åt sitt folk?”
21Herren hörde det och vredgades.
Elden slog upp mot Jakob,
vreden bröt fram mot Israel,
22eftersom de inte litade på Gud
och inte trodde på hans hjälp.
23Han gav sin befallning åt molnen därovan
och öppnade himlens dörrar,
24han lät manna regna över dem,
säd från himlen gav han dem.
25Människor fick äta änglars bröd.
Han sände dem föda och de blev mätta.
26Från himlen lät han östanvinden blåsa,
han drev fram sunnanvinden med sin kraft.
27Han lät kött falla ner likt ett stoftregn,
fåglar talrika som havets sand.
28Han lät dem falla mitt i lägret,
runt omkring deras tält.
29De åt och blev mycket mätta,
han lät dem få sitt lystmäte.
30Men innan de stillat sin lystnad,
när de ännu hade maten i munnen,
31bröt Guds vrede fram över dem.
Han dräpte många av de starkaste
och fällde Israels unga män.
32Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte, trots hans under.
33Han lät deras liv sluta i intet
och deras år i skräck.
34När han dräpte sökte de sig till honom,
de vände sig åter till Gud.
35De mindes att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36Men deras ord var hyckleri,
vad de sade till honom var lögn.
37De höll inte fast vid honom,
de var inte trogna mot hans förbund.
38Men han är barmhärtig,
han förlåter synder och vill ingens fördärv.
Han håller ofta sin vrede tillbaka,
låter inte all sin harm bryta fram.
39Han tänkte på att de bara var människor,
en vind som far förbi och är borta.
40Hur ofta trotsade de honom inte i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41Gång på gång satte de Gud på prov
och kränkte Israels Helige.
42De mindes inte den makt han visade
då han befriade dem från fienden,
43då han gjorde tecken i Egypten
och under på Soanslätten.
44Han förvandlade deras floder till blod,
de kunde inte dricka ur bäckarna.
45Han sände flugsvärmar som åt dem
och grodor som plågade dem.
46Han gav deras grödor till gräshoppor,
deras skördar till skadedjur.
47Han förstörde deras vinstockar med hagel
och deras sykomorer med skyfall.
48Han prisgav boskapen åt sjukdomar
och husdjuren åt pest.
49Han sände sin glödande vrede mot dem,
harm och förbittring och nöd,
ett följe av olycksänglar.
50Han gav sin vrede fritt lopp.
Han skonade dem inte från döden
utan prisgav dem åt pesten.
51Han dräpte allt förstfött i Egypten,
de först avlade i Hams hyddor.
52Han förde ut sitt folk som en fårflock
och ledde dem som en hjord genom öknen.
53Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan.
Havet höljde deras fiender.
54Han förde dem till sitt heliga land,
till det berg som han själv gjort till sitt.
55Han drev bort folken framför dem,
han skiftade ut deras land
och lät Israels stammar bo i deras hus.
56Men de trotsade Gud den Högste
och satte honom på prov,
de höll inte hans bud.
57De avföll trolöst som sina fäder,
de svek som en slak båge.
58De kränkte honom med sina offerplatser,
gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.
59Gud hörde dem och vredgades,
han förkastade Israel.
60Han övergav sin boning i Shilo,
det tält som han rest bland människor.
61Han lät sin kraft föras bort i fångenskap
och sin härlighet komma i fiendehand.
62Han prisgav sitt folk åt svärdet,
han vredgades på sin egendom.
63De unga männen förtärdes av eld,
flickorna blev utan bröllopssång.
64Prästerna föll för svärdet,
änkorna fick inte hålla dödsklagan.
65Då vaknade Herren som om han sovit,
som när krigaren vaknar ur ruset.
66Han slog tillbaka sina fiender
och utlämnade dem åt evig vanära.
67Han förkastade Josefs ätt,
han utvalde inte Efraims stam.
68Men han utvalde Juda stam
och Sions berg som han älskade.
69Han byggde sin helgedom hög som himlen
och fast som jorden, som han grundlagt för evigt.
70Han utvalde David, sin tjänare,
och tog honom från fårfållorna.
71Han hämtade honom från tackorna
att valla Jakob, hans folk,
Israel, hans egendom.
72Och han vallade dem med hängivet hjärta
och ledde dem med förfaren hand.
Psalm 89
89 1En dikt av Etan, esrachiten.
2Om Herrens nåd vill jag alltid sjunga,
för alla tider göra din trofasthet känd.
3Jag säger: Din nåd är befäst för evigt,
i himlen består din trofasthet.
4”Jag slöt ett förbund med min utvalde,
min tjänare David gav jag min ed:
5Din ätt skall bestå för evigt,
för alla tider befäster jag din tron.”
6Herre, himlen prisar dina under,
de heligas församling din trofasthet.
7Ty vem i skyn kan mäta sig med Herren,
vem av gudasönerna är Herrens like?
8Fruktansvärd är Gud i de heligas råd,
stor och fruktad mer än alla omkring honom.
9Herre, härskarornas Gud, vem är som du?
Nåd och trofasthet omger dig.
10Du råder över det trotsiga havet,
du tvingar dess mäktiga vågor till ro.
11Du krossade Rahav, slog honom till döds,
du skingrade dina fiender med din starka arm.
12Din är himlen och din är jorden,
du har grundlagt världen och allt den rymmer.
13Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över dig.
14Din arm är full av kraft,
din hand är segerrik och stark.
15På rätt och rättfärdighet vilar din tron,
nåd och trofasthet finns hos dig.
16Lyckligt det folk som vet att hylla dig,
Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus.
17De gläder sig ständigt över ditt namn
och jublar över din rättfärdighet,
18ty du är deras styrka och glans.
Genom din ynnest vinner vi seger,
19ty vår sköld tillhör Herren,
vår kung tillhör Israels Helige.
20Du talade en gång i en syn,
du sade till dina trogna:
”Jag kröner en hjälte,
jag upphöjer en yngling ur folket.
21Jag har funnit David, min tjänare,
och smort honom med min heliga olja.
22Min hand skall vara hans fasta stöd,
min arm skall ge honom styrka.
23Ingen fiende skall överrumpla honom,
ingen våldsman skall kuva honom.
24Jag skall krossa alla fiender i hans väg
och slå ner dem som hatar honom.
25Min trofasthet och nåd skall följa honom,
i mitt namn vinner han seger.
26Jag skall lägga havet under hans hand,
floderna under hans välde.
27Han skall säga: Du är min fader,
min Gud och min räddande klippa.
28Han skall vara min förstfödde,
den högste bland jordens kungar.
29För evigt skall jag visa honom nåd,
mitt förbund med honom skall stå fast.
30Hans ätt skall jag låta bestå för alltid,
hans tron så länge himlen är till.
31Om hans söner överger min lag
och inte följer mina bud,
32om de kränker mina stadgar
och inte gör vad jag befallt,
33då skall jag straffa deras synd med ris,
deras brott med hårda slag.
34Men jag skall inte ta tillbaka min nåd
och inte svika min trofasthet,
35jag skall inte kränka mitt förbund
och inte ändra det jag har sagt.
36Detta har jag svurit vid min helighet:
David skall jag aldrig svika,
37hans ätt skall råda för evigt.
Hans tron skall bestå som solen,
38finnas för evigt som månen,
det trovärdiga vittnet i skyn.”
39Men nu har du stött bort din smorde
och förkastat honom i vrede.
40Du har brutit förbundet med din tjänare,
du har trampat hans krona i stoftet.
41Du har rivit alla hans murar
och lagt hans borgar i grus.
42Han plundras av alla som kommer förbi,
han blir hånad av sina grannar.
43Du låter hans motståndare triumfera,
alla hans fiender glädja sig.
44Du hejdar hans skarpa svärd
och ger honom inte styrka i striden.
45Du har släckt hans glans,
störtat hans tron till marken.
46Du har förkortat hans ungdoms dagar
och höljt honom i skam.
47Hur länge, Herre, skall du hålla dig dold
och låta din vrede brinna som eld?
48Tänk på hur kort min livstid är,
hur förgängliga du skapat alla människor.
49Vem bland de levande skall inte se döden?
Vem räddar sitt liv undan dödsrikets makt?
50Herre, var är nu din nåd från förr,
som du i trofasthet lovade David?
51Herre, tänk på din tjänares vanära,
på de smädelser jag får utstå från folken.
52Dina fiender hånar mig, Herre,
de hånar din smorde var han går fram.
53Lovad vare Herren i evighet.
Amen, amen.
Psalm 104
104 1Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
2du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält,
3ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn
och far på vindens vingar.
4Du gör vindar till dina sändebud
och eldslågor till dina tjänare.
5Jorden har du ställt på stadig grund,
den kan aldrig i evighet rubbas.
6Urhavet täckte den som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
7Det flydde för ditt rytande,
när du dundrade tog det till flykten,
8uppför bergen, ner i dalarna,
och stannade där du bestämt.
9Du satte en gräns för vattnet:
aldrig mer skall det täcka jorden.
10Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
11De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
12Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
13Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger.
14Du låter gräs växa för boskapen
och örter till människans tjänst.
Så frambringas föda ur jorden
15och vin, som gör människan glad,
olja, som ger hennes ansikte glans,
och bröd, som ger henne styrka.
16Libanons cedrar släcker sin törst,
Herrens träd, som han planterat.
17Där har fåglar sina reden,
i deras kronor har hägern sitt bo.
18De höga bergen är stengetens hem,
klyftorna ger klippgrävlingen skydd.
19Du gjorde månen, som visar årets tider,
och solen, som vet när den skall gå ner.
20Du sänder mörker, och det blir natt.
Då myllrar alla djur i skogen fram,
21de unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22Solen går upp, och de drar sig undan
och lägger sig ner i sina hålor.
23Människan går ut till sina sysslor
och arbetar tills kvällen kommer.
24Otaliga är dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du skapat.
25Där är havet, det väldiga, vida,
med en myllrande skara utan tal
av djur både stora och små.
26Där stävar skeppen fram, där är Leviatan,
som du skapat till att tumla om i djupet.
27Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
28Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
29Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
30Du sänder din ande, då skapas liv.
Du gör jorden ny.
31Må Herrens ära bestå för evigt,
må Herren glädja sig över sina verk.
32När han ser på jorden skälver den,
rör han vid bergen börjar de ryka.
33Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag är till.
34Må min bön behaga Herren,
må jag få glädjas över honom.
35Må syndarna försvinna från jorden,
de onda inte längre finnas till.
Lova Herren, min själ!
Psalm 105
105 1Tacka Herren, åkalla honom,
berätta för folken om hans verk!
2Sjung och spela till hans ära,
tala om alla hans under!
3Prisa stolt hans heliga namn,
de som söker Herren må glädja sig.
4Sök er till Herren och hans makt,
träd ständigt fram inför honom.
5Tänk på de under han har gjort,
hans tecken och hans domslut,
6ni barn till Abraham, hans tjänare,
söner till Jakob, hans utvalde.
7Han är Herren, vår Gud,
över hela jorden når hans domar.
8För evigt minns han sitt förbund,
i tusen släktled det bud han gav,
9förbundet han slöt med Abraham
och sin ed till Isak.
10Han gav det till Jakob som en stadga,
till Israel som ett evigt förbund:
11Ӂt dig skall jag ge Kanaans land
till arv och egendom.”
12Fastän de var så få,
en liten skara främlingar
13som vandrade från folk till folk,
från det ena riket till det andra,
14lät han inte någon förtrycka dem.
Han tuktade kungar för deras skull:
15”Rör inte mina smorda,
skada inte mina profeter!”
16Han sände hungersnöd över landet,
tog deras bröd ifrån dem.
17Före dem hade han sänt en man,
Josef, som blev såld till slav.
18Man satte hans fötter i bojor
och fjättrade honom med halsjärn,
19tills det han hade sagt slog in
och Herrens ord gav honom rätt.
20Kungen lät frige honom,
folkens härskare släppte honom fri.
21Han gjorde honom till herre över sitt hus,
till härskare över allt han ägde,
22för att stormännen skulle fostras efter hans vilja
och de äldste skolas i vishet.
23Israel kom till Egypten,
i Hams land fick Jakob bo.
24Sitt folk gjorde Herren fruktsamt,
han lät dem bli flera än deras fiender.
25Han fick egypterna att hata hans folk
och handla listigt mot hans tjänare.
26Han sände sin tjänare Mose
och Aron som han hade utvalt.
27I Egypten gjorde han sina tecken,
i Hams land sina under.
28Han sände mörker och allt blev mörkt,
men de trotsade hans ord.
29Han förvandlade vattnet till blod
och dödade all deras fisk.
30Deras land vimlade av grodor,
ända in i kungagemaken.
31Han befallde, och flugsvärmar kom,
myggor över hela deras rike.
32Han gjorde regnet till hagel
och sände eldslågor över landet.
33Han slog ner deras vinstockar och fikonträd,
knäckte träden i deras rike.
34Han befallde, och gräshoppor kom,
gräshoppsyngel utan tal.
35De slukade allt grönt i landet,
förstörde markens gröda.
36Han dräpte allt förstfött i deras land,
det först avlade bland dem.
37Han lät Israel dra ut med silver och guld,
i dess stammar sviktade ingen.
38Egypterna gladde sig när de drog bort,
ty de hade gripits av skräck för dem.
39Han bredde ut ett moln till skydd
och sände en eld att lysa om natten.
40De bad, och han skickade vaktlar
och mättade dem med bröd från himlen.
41Han öppnade klippan, och vatten flödade,
det rann som en ström i det torra landet.
42Ty han tänkte på sitt heliga löfte
till sin tjänare Abraham
43och lät sitt folk dra ut med fröjd,
sina utvalda dra ut med jubel.
44Han gav dem andra folks länder,
de övertog frukten av deras möda,
45för att de skulle hålla hans bud
och lyda hans lagar.
Psalm 106
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
2Vem kan beskriva Herrens storverk,
vem kan prisa allt han har gjort?
3Lyckliga de som ger akt på det rätta
och alltid handlar rättfärdigt.
4Tänk på mig, Herre,
när du visar nåd mot ditt folk,
ta dig an mig
när du räddar dem.
5Låt mig känna dina utvaldas lycka
och dela ditt folks glädje,
vara stolt att höra till dina egna.
6Vi har syndat som våra fäder,
vi har handlat orätt och brottsligt.
7Våra fäder i Egypten
förstod inte dina under,
de tänkte inte på allt gott du gjort
utan trotsade den Högste vid Sävhavet.
8Han räddade dem, sitt namn till ära,
för att uppenbara sin makt.
9Han röt åt Sävhavet, och det blev torr mark,
han förde dem genom djupen som genom en öken.
10Han räddade dem från deras motståndare,
befriade dem från deras fiender.
11Vattnet dränkte deras förföljare,
inte en enda blev kvar.
12Då trodde de på hans ord
och sjöng hans lov.
13Men de glömde snart vad han gjort
och litade inte på hans plan.
14De greps av lystnad i öknen
och satte Gud på prov i ödemarken.
15Han gav dem vad de begärde,
han sände dem föda som stillade hungern.
16De fylldes av avund mot Mose i lägret
och mot Aron som var helgad åt Herren.
17Jorden öppnade sig och slukade Datan,
slöt sig över Avirams män.
18Eld slog upp mot deras anhang,
lågorna förbrände de skyldiga.
19De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten bild.
20De bytte bort den som var deras ära
mot bilden av en gräsätande tjur.
21De glömde Gud, sin räddare,
som hade gjort stora ting i Egypten,
22underbara verk i Hams land,
märkliga dåd vid Sävhavet.
23Han tänkte förinta dem,
men Mose, hans utvalde,
ställde sig i vägen
för att hindra hans vrede att förgöra dem.
24De försmådde det ljuvliga landet
och litade inte på hans ord.
25De knotade i sina tält
och ville inte lyssna på Herren.
26Då lyfte han handen och svor
att han skulle låta dem falla i öknen,
27skingra deras efterkommande bland folken,
sprida ut dem över alla länder.
28De slöt sig till Baal-Pegor
och åt av offren till gudar utan liv.
29De väckte Herrens vrede med sina gärningar,
och en hemsökelse bröt ut.
30Pinechas trädde fram och skipade rätt,
och hemsökelsen upphörde.
31Därför har han räknats som rättfärdig
i alla tider, från släkte till släkte.
32De väckte Guds harm vid Merivas vatten,
och Mose fick lida för deras skull,
33ty de gjorde honom så förbittrad
att han talade tanklösa ord.
34De utplånade inte folken,
som Herren hade befallt dem.
35De beblandade sig med främmande folk
och lärde sig deras seder.
36De tjänade deras avgudar
och lät sig snärjas av dem.
37Sina söner och döttrar
offrade de åt demonerna.
38De utgöt oskyldigt blod
– blodet av sina söner och döttrar,
som de offrade åt Kanaans avgudar –
och landet blev vanhelgat av blodet.
39De blev orena genom sina gärningar
och var otrogna i allt de gjorde.
40Då blev Herren vred på sitt folk
och kände avsky mot sin egendom.
41Han utlämnade dem åt andra folk,
deras fiender härskade över dem.
42Motståndarna förtryckte dem,
och de fick böja sig för deras makt.
43Gång på gång räddade han dem,
men de trotsade hans planer
och gick under genom sin synd.
44Han såg till dem i deras nöd,
när han hörde dem ropa.
45Han tänkte på sitt förbund med dem
och ändrade sig i sin stora godhet.
46Han lät dem möta barmhärtighet
hos alla som fört dem i fångenskap.
47Rädda oss, Herre, vår Gud,
hämta hem oss från folken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48Lovad vare Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet.
Hela folket skall säga: Amen.
Psalm 107
107 1Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
2Så skall de befriade säga,
de som Herren befriat ur nöden
3och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.
4Några gick vilse i öde öknar,
de fann ingen väg till bebodda städer.
5De var hungriga och törstiga,
och deras krafter sinade.
6Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
7Han lät dem finna den rätta vägen
till en stad där människor bodde.
8De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
9Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.
10Andra satt i djupaste mörker,
fångna i fjättrar av järn.
11De hade trotsat Guds befallningar
och förkastat den Högstes råd.
12De var modlösa av vedermödor,
de stapplade utan att få hjälp.
13Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångmål.
14Han förde dem ut ur det djupa mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
16Han krossar kopparportarna,
järnbommarna slår han sönder.
17Andra var sjuka för sina synders skull
och fick lida för sina brott.
18De ville inte se åt någon föda
och närmade sig dödens portar.
19Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångmål.
20Han gav en befallning och botade dem
och räddade dem från graven.
21De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor,
22de skall frambära tackoffer
och berätta om hans verk med jubel.
23Andra for på skepp över havet
och drev handel på de stora vattnen.
24De såg Herrens verk,
hans under i havets djup.
25Han befallde, och en storm blåste upp,
som fick vågorna att gå höga.
26De kastades mot himlen och mot djupen,
modet svek dem i faran.
27De vinglade och raglade som druckna,
deras färdighet var till ingen nytta.
28Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29Han stillade stormen,
och vågorna tystnade.
30De gladdes när det blev lugnt,
han lät dem nå hamnen de ville till.
31De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor,
32de skall lovsjunga honom i tempelskaran
och prisa honom i de äldstes krets.
33Han förvandlar floder till öken
och vattenkällor till torr mark,
34fruktbart land till saltjord
för invånarnas ondskas skull.
35Han förvandlar öknen till sjö
och det torra landet till vattenkällor.
36Han låter de hungrande slå sig ner där
och bygga sig en stad att bo i.
37De sår sina åkrar och planterar vingårdar,
och de får riklig skörd.
38Han välsignar dem, och de förökar sig,
och deras boskap blir talrik.
39Om de blir få och tyngs ner
av förtryck, av olycka och bekymmer,
40öser han förakt över furstarna
och leder dem vilse i väglös ödemark.
41Men de fattiga lyfter han ur deras betryck
och gör familjerna stora som hjordar.
42De rättrådiga ser det och gläder sig,
all ondska tvingas till tystnad.
43Den som är vis skall ge akt på detta
och besinna Herrens godhet.
Psalm 109
109 1För körledaren. Av David, en psalm.
Gud, som jag prisar, var inte tyst!
2De gudlösa och svekfulla anklagar mig
och ljuger öppet för mig.
3Jag omges av deras hatfulla ord,
de angriper mig utan skäl.
4De lönar min kärlek med fiendskap,
fast jag inte gjort dem illa.
5De ger mig ont för gott
och hat för min kärlek.
6Utse åt honom en orättfärdig domare,
och låt en åklagare träda upp mot honom.
7Låt honom prövas och dömas skyldig,
låt hans bön vara fåfäng.
8Må hans liv bli kort
och en annan överta hans syssla.
9Må hans barn bli faderlösa
och hans hustru bli änka.
10Må hans barn stryka runt som tiggare,
fördrivna från ett hem i ruiner.
11Må fordringsägarna ta allt han har
och främlingar plundra hans egendom.
12Må ingen visa honom vänlighet
och ingen bry sig om hans faderlösa barn.
13Må hans efterkommande utrotas
och deras namn utplånas i nästa släktled.
14Må Herren minnas hans fäders skuld,
inte utplåna hans moders synd,
15må den alltid stå för Herrens ögon.
Må hans minne försvinna från jorden,
16eftersom han inte ville visa mildhet
utan förföljde de hjälplösa och fattiga
och de förtvivlade för att döda dem.
17Han älskade att förbanna,
må förbannelsen drabba honom,
han ville inte välsigna,
må välsignelsen fly honom.
18Han klädde sig i förbannelse som i en dräkt,
må den tränga in i hans inre som vatten
och som olja in i hans ben.
19Må den hölja honom som en klädnad,
vara som ett bälte han ständigt bär.
20Låt dem som anklagar mig lönas så av Herren,
dessa som talar ont om mig.
21Men du, Herre, min härskare,
gör väl mot mig, ditt namn till ära,
befria mig i din trofasta godhet.
22Jag är hjälplös och fattig,
och mitt hjärta är fyllt av ångest.
23Jag försvinner som aftonskuggan,
jag skakas bort som en gräshoppa.
24Mina knän är svaga av fasta,
min kropp är mager och torr.
25Jag är utsatt för deras hån,
de skakar på huvudet när de ser mig.
26Rädda mig, Herre, min Gud,
hjälp mig i din godhet.
27Låt dem inse att det är ditt verk,
att det är du, Herre, som handlar.
28Må du välsigna när de förbannar,
må mina motståndare stå med skam
men din tjänare glädjas.
29Låt dem som anklagar mig kläs i vanära
och höljas i sin skam som i en mantel.
30Jag vill tacka och lova Herren,
prisa honom i den stora skaran,
31ty han står vid den fattiges sida
och räddar honom från dem som dömer.
Psalm 119
119 1Lycklig den vars liv är fläckfritt,
den som följer Herrens lag.
2Lycklig den som lyder hans lagbud
och helhjärtat vänder sig till honom,
3som aldrig gör något orätt
utan lever efter hans ord.
4Du har gett dina befallningar,
de skall följas noga.
5Om jag bara kunde stå fast i min strävan
att hålla dina stadgar!
6Då behövde jag inte blygas
när jag betraktar alla dina bud.
7Jag tackar dig av hjärtat
när jag lär mig dina rättfärdiga lagar.
8Dina stadgar skall jag hålla.
Överge mig aldrig!
9Hur kan en ung man bevara sitt liv rent,
så att han håller sig till ditt ord?
10Helhjärtat vänder jag mig till dig,
låt mig aldrig villas bort från dina bud.
11Vad du har sagt bevarar jag i mitt hjärta,
så att jag aldrig syndar mot dig.
12Herre, lovad vare du!
Lär mig dina stadgar.
13Jag förkunnar alla de lagar
som har utgått från dig.
14Jag gläds åt att följa dina lagbud,
så som man gläder sig åt rikedom.
15Jag skall begrunda dina befallningar,
jag skall ge akt på dina vägar.
16I dina stadgar har jag min lust,
aldrig glömmer jag ditt ord.
17Förunna din tjänare att få leva
och villigt lyda ditt ord.
18Öppna mina ögon, låt mig skåda
det underbara i din lag.
19Jag är en främling i ditt land,
dölj inte dina bud för mig.
20Längtan efter dina lagar
förtär mig dag och natt.
21Du kväser de fräcka,
förbannad är den som viker från dina bud.
22Lyft av mig vanära och förakt,
jag har följt dina lagbud.
23Om än furstar sammansvärjer sig mot mig,
så begrundar din tjänare dina stadgar.
24Jag har min lust i dina lagbud,
de är mina rådgivare.
25Jag ligger nedtryckt i stoftet,
skänk mig liv, som du har sagt.
26Jag berättar hur jag levt och du ger mig svar,
lär mig dina stadgar.
27Låt mig förstå den väg du befallt,
så kan jag begrunda dina under.
28Jag är bedrövad och gråter,
res mig upp, som du har sagt.
29Låt mig aldrig slå in på lögnens väg,
och ge mig i nåd din lag.
30Sanningens väg har jag valt,
dina lagar har jag för ögonen.
31Jag håller mig till dina lagbud,
svik mig inte, o Herre.
32Jag löper den väg dina bud visar,
ty du har vidgat min insikt.
33Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
34Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
35Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje.
36Vänd min håg till dina lagbud
och inte till snöd vinning.
37Vänd min blick från det meningslösa,
skänk mig liv, som du har sagt.
38Håll ditt löfte till din tjänare,
så kan jag leva i gudsfruktan.
39Ta bort vanäran som skrämmer mig,
dina lagar är alltid goda.
40Jag längtar till dina befallningar,
låt din rättfärdighet skänka mig liv.
41Herre, låt mig få del av din kärlek
och den räddning du lovat mig.
42Jag kan ge mina smädare svar,
ty jag litar på dina ord.
43Ryck inte sanningens ord ifrån mig,
jag hoppas på dina domslut.
44Din lag vill jag alltid hålla,
nu och för evigt.
45I frihet kan jag vandra,
ty jag fördjupar mig i dina befallningar.
46Jag kungör dina lagbud för kungar
och behöver inte blygas.
47Jag har min lust i dina bud,
ja, jag älskar dem.
48Jag sträcker mina händer mot dig
och begrundar dina stadgar.
49Minns vad du sagt till din tjänare,
du har ju gett mig hopp.
50Det tröstar mig i mitt elände
att ditt löfte skänker liv.
51De fräcka hånar mig grovt,
men jag viker inte från din lag.
52Jag minns dina urgamla lagar,
Herre, de ger mig tröst.
53Brinnande vrede fyller mig
när de gudlösa överger din lag.
54Dina stadgar är min lovsång
var jag än befinner mig.
55Om natten tänker jag på ditt namn,
Herre, jag håller din lag.
56Det har blivit mig förunnat
att följa dina befallningar.
57Min andel är Herren,
jag lovar att lyda dina ord.
58Jag vädjar till dig av hela mitt hjärta,
visa mig nåd, som du har lovat.
59Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och söker mig till dina lagbud.
60Utan dröjsmål skyndar jag
att lyda dina bud.
61De gudlösas snaror omger mig,
men jag glömmer inte din lag.
62Mitt i natten stiger jag upp
för att tacka dig för dina rättfärdiga lagar.
63Alla som fruktar dig är mina vänner,
de som lyder dina befallningar.
64Din kärlek, Herre, fyller hela jorden,
lär mig dina stadgar.
65Du har varit god mot din tjänare,
Herre, som du har sagt.
66Ge mig klokhet och kunskap,
ty jag litar på dina bud.
67Innan jag fick lida for jag vilse,
men nu håller jag mig till ditt ord.
68Du är god och vad du gör är gott,
lär mig dina stadgar.
69De fräcka svärtar ner mig med lögner,
men jag lyder villigt dina befallningar.
70Deras sinne är trögt som fett,
men jag har min lust i din lag.
71För mig var lidandet till gagn,
då lärde jag mig dina stadgar.
72För mig är den lag du förkunnat
mer värd än mängder av guld och silver.
73Dina händer har gjort mig och format mig,
ge mig förstånd att lära dina bud.
74De gudfruktiga ser mig och gläds,
ty jag sätter mitt hopp till ditt ord.
75Jag vet att dina domslut är rättfärdiga, Herre,
i din trofasthet lät du mig lida.
76Låt din kärlek bli min tröst,
så som du har lovat din tjänare.
77Låt mig få möta din barmhärtighet och leva,
ty din lag är min lust.
78Låt de fräcka stå med skam, de ljuger om mig,
men jag skall begrunda dina befallningar.
79De som fruktar dig skall vända sig till mig
och lära känna dina lagbud.
80Må jag obrottsligt följa dina stadgar,
så att jag aldrig står med skam.
81Längtan efter din hjälp förtär mig,
jag sätter mitt hopp till ditt ord.
82Jag längtar efter att se det du lovat.
När skall du trösta mig?
83Jag är som en vinsäck, skrumpnad i rök,
men dina stadgar glömmer jag inte.
84Din tjänares dagar är få,
när skall du döma dem som förföljer mig?
85De fräcka gräver fallgropar för mig,
de följer inte din lag.
86Alla dina bud är sanna.
Hjälp mig, de förföljer mig med lögner.
87De har nästan gjort slut på mig,
men jag viker inte från dina befallningar.
88Skänk mig liv i din kärlek,
då skall jag följa de lagbud du gett.
89Herre, för evigt
står ditt ord fast i himlen.
90I alla tider gäller vad du har sagt.
Du skapade jorden, och den blev till.
91Enligt dina lagar består den ännu,
allting tjänar dig.
92Om inte din lag vore min lust
skulle jag förgås i mitt lidande.
93Dina befallningar skall jag aldrig glömma,
du skänker mig liv genom dem.
94Jag är din, rädda mig,
ty jag fördjupar mig i dina befallningar.
95De gudlösa väntar på att förgöra mig,
men jag vill ge akt på dina lagbud.
96Jag har sett att allting har ett slut,
men dina bud är utan gränser.
97Vad jag älskar din lag!
Jag begrundar den dagen lång.
98Dina bud gör mig visare än min fiende,
de finns alltid hos mig.
99Jag äger mer vishet än alla mina lärare,
ty jag begrundar dina lagbud.
100Jag är klokare än de gamla,
ty jag följer dina befallningar.
101Det ondas väg beträder jag aldrig,
jag vill lyda ditt ord.
102Jag viker inte från dina lagar,
ty du ger mig undervisning.
103Vad ditt löfte är ljuvt för min gom,
det smakar sötare än honung!
104Av dina befallningar får jag förstånd,
därför hatar jag lögnens alla vägar.
105Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.
106Jag har svurit och hållit min ed
att följa dina rättfärdiga lagar.
107Svårt har jag plågats,
skänk mig liv, Herre, som du har sagt.
108Herre, ta emot min sång som ett offer,
och lär mig dina lagar.
109Mitt liv är ständigt i fara,
men jag glömmer aldrig din lag.
110De gudlösa gillrar fällor för mig,
men jag villas inte bort från dina befallningar.
111Dina lagbud är min egendom för alltid,
de är mitt hjärtas glädje.
112Jag har föresatt mig att följa dina stadgar,
alltid, ända till slutet.
113Jag hatar vankelmod
men älskar din lag.
114Du är mitt skydd och min sköld,
jag sätter mitt hopp till ditt ord.
115Gå bort från mig, ni som är onda,
jag vill hålla min Guds bud.
116Stöd mig, som du har lovat, så att jag får leva,
låt inte mitt hopp bli sviket.
117Styrk mig, så att jag blir räddad
och ständigt kan betrakta dina stadgar.
118Du förkastar dem som viker av från dina stadgar,
deras svek leder till intet.
119Jordens alla gudlösa räknar du som slagg,
därför älskar jag dina lagbud.
120Jag ryser av fruktan för dig,
jag räds för dina domar.
121Jag har gjort vad som är rätt och rättfärdigt,
lämna mig inte åt mina förtryckare.
122Ge ditt ord som säkerhet för mitt bästa,
låt inte de fräcka förtrycka mig.
123Jag längtar efter att se din hjälp,
den räddning som du har lovat.
124Visa kärlek mot din tjänare
och lär mig dina stadgar.
125Jag är din tjänare, ge mig förstånd,
så att jag lär känna dina lagbud.
126Tiden är inne för Herren att handla,
man har brutit din lag.
127Därför älskar jag dina bud
mer än guld, ja, renaste guld.
128Därför rättar jag mig efter dina befallningar,
jag hatar lögnens alla vägar.
129Underbara är dina lagbud,
därför lyder jag dem.
130När dina ord öppnar sig ger de ljus,
åt de oerfarna ger de förstånd.
131Jag lyssnar begärligt, med öppen mun,
ty jag längtar efter dina bud.
132Vänd dig till mig och visa mig nåd,
som du gör med dem som älskar ditt namn.
133Led mina steg, som du har lovat,
låt ingen ondska få makt över mig.
134Befria mig från människors förtryck,
så att jag kan följa dina befallningar.
135Låt ditt ansikte lysa över din tjänare
och lär mig dina stadgar.
136Tårar strömmar från mina ögon,
för att man inte håller din lag.
137Rättfärdig är du, Herre,
och rättvisa dina lagar.
138Dina lagbud ger du i rättfärdighet
och i stor trofasthet.
139Jag förtärs av lidelse och harm
när mina fiender glömmer dina ord.
140Ditt löftesord är fritt från slagg
och din tjänare älskar det.
141Jag är ringa och föraktad,
men jag glömmer inte dina befallningar.
142Din rättfärdighet är en evig rätt
och din lag är sanning.
143Nöd och elände drabbar mig,
men dina bud är min lust.
144Dina lagbud är rättfärdiga för evigt,
ge mig förstånd så att jag får leva.
145Jag ropar av all min kraft, svara mig, Herre,
jag vill hålla dina stadgar.
146Jag ropar till dig, rädda mig,
så att jag kan lyda dina lagbud.
147När morgonen gryr ropar jag,
jag hoppas på ditt ord.
148När natten bryter in vakar jag
och begrundar dina löften.
149Herre, hör mitt rop i din kärlek,
skänk mig liv, som dina lagar lovar.
150Mina skändliga förföljare närmar sig,
de är fjärran från din lag.
151Men du, Herre, är nära,
och alla dina bud är sanna.
152Sedan länge vet jag genom dina lagbud
att de stadgats av dig för evigt.
153Se min nöd och rädda mig,
ty jag har inte glömt din lag.
154Ta dig an min sak och befria mig,
skänk mig liv, som du har lovat.
155För de gudlösa är hjälpen långt borta,
de frågar inte efter dina stadgar.
156Herre, stor är din barmhärtighet,
skänk mig liv, som dina lagar lovar.
157Mina förföljare och fiender är många,
men jag viker inte från dina lagbud.
158Jag vämjes när jag ser de trolösa,
de lyder inte dina ord.
159Se hur jag älskar dina befallningar,
Herre, låt din kärlek skänka mig liv.
160Summan av ditt ord är sanning,
dina rättfärdiga lagar består för evigt.
161Furstar förföljer mig utan skäl,
men mitt hjärta fruktar blott dina ord.
162Jag gläds åt ditt löfte
likt den som vunnit rikt byte.
163Jag hatar och avskyr lögn,
men din lag älskar jag.
164Sju gånger om dagen prisar jag dig
för dina rättfärdiga lagar.
165De som älskar din lag är fullkomligt trygga,
inget kan få dem att falla.
166Herre, jag hoppas på din hjälp
och uppfyller dina bud.
167Jag följer dina lagbud,
och jag älskar dem högt.
168Jag följer dina befallningar och lagbud,
ty allt jag gör kan du se.
169Herre, låt mitt rop tränga fram till dig,
ge mig förstånd, som du har sagt.
170Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.
171Över mina läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig dina stadgar.
172Min mun skall besjunga ditt ord,
ty alla dina bud är rättfärdiga.
173Låt din hand bli mig till hjälp,
ty jag har valt dina befallningar.
174Jag längtar efter din räddning, Herre,
din lag är min lust.
175Låt mig leva för att prisa dig,
låt dina lagar vara min hjälp.
176Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.